I flygande fläng till Varberg

I FLYGANDE FLÄNG TILL VARBERG

Det är en sån där härligt varm och solig försommardag. Blå himmel, en fläktande vind och en ljus begynnande grönska överallt. En perfekt dag för flygning.
Peter, piloten, säger att vi ska till Varberg och se havet. Det hinner vi på en förmiddag, ja, vi ska till och med hinna med en fika.Jag har visserligen flugit förr, men då har det mest handlat om passagerarplan modell större, med flygvärdinnor och cockpiter och allt. I dag blir det ingenting sånt. I dag blir det ett ultralätt tvåsitsigt plan modell mindre. Mycket mindre. Mindre än en gammal folkvagn. Man får inte vara osams med piloten i ett sånt plan. Och man får inte ha med sig mycket packning alls. En termos med kaffe på sin höjd, för piloten måste ju också få rum.

Det tar en stund för Peter att göra alla säkerhetskontroller som krävs. Han har en fusklapp att följa och knappar finns det inte så många och så säger har till i flygtornet att nu åker vi till Varberg och så får vi klartecken och så vinglar det till lite och så är vi uppe.
Han har haft flygcertifikat i två år nu och runt hundra flygtimmar bakom sig, så jag tror att det ska vara säkert, även om det guppar lite i luften.
– Det är termiken, förklarar han bestämt. Om vi stiger lite så blir det lugnare.
Så vi stiger över turbulensen till 800 meter och vi ser Dumme mosses bruna våtmarker och en massa andra mossar som finns väster om Jönköpings flygplats. Visingsö försvinner i fjärran bakom oss och oändligheten ligger framför oss.
– Du skulle i stort sett kunna se till Borås nu utan problem, säger han men eftersom vi inte vet exakt var Borås ligger så kan vi inte det.
– Du ser säkert 10-15 mil i alla fall.
Själv säger jag inte så mycket, jag bara njuter och tittar och tänker på hur mycket mark det finns i detta land som ingen bor på och hur många åar det finns och vilket gytter av traktorvägar det finns i skogarna som inte leder nånvart. Och tänk om man hade en stuga vid en av dessa hundratals sjöar som ligger överallt som ingen verkar veta om.
Vi åker i 180 kilometer i timmen med 20 knops medvind, men vädret är faktiskt inte alls så perfekt för flygning som en novis som jag trodde. Det bästa är när det är lite molnigt, för så värmer inte solen upp marken så fort och då slipper man termiken och turbulensen vid lägre höjder. Det säger i alla fall Peter. Men man ser perfekt, och det räcker för mig.
– Titta, en sjö som ser ut som ett hjärta, säger jag.
– Vad gulligt, säger Peter och jag kan ana en viss sarkasm i tonen.

Vi hittar det på kartan och kommer fram till att vi är i närheten av sjöarna Fegen och Kalvsjön och Ätran slingrar sig också därnere.
Vi stiger till 4000 fot vilket är samma sak som 1200 meter. Vindkraftverk skymtar långt bort, vi ser havet och där ligger Varberg. Här har det blivit lite disigare och det ligger till och med molnskuggor över land. Peter anropar flygklubben på Getterön men får inget svar. Men det hör tydligen till reglerna att piloten måste fortsätta att berätta var han ämnar göra hela tiden fram till att han landat. En säkerhetsgrej.
– Varför håller du på och flyger egentligen? frågar jag.
Peter ger mig en blick som om jag var dum i huvudet.
– Varför? Det var ju också en fråga, säger han men gör ändå ett försök att ge ett hyfsat svar.
– Därför att det är oerhört härligt. Därför att det är en skön frihetskänsla att ta sig till ställen man aldrig tänkt åka till annars. Och sedan är det lite grejen att bevisa för mig själv att jag kan. En utmaning.
Så tillägger han:
– Du och jag hade ju aldrig fått för oss att ta bilen till Varberg precis.
Och det har han fullständigt rätt i.
En pilot måste vara mentalt förberedd när han flyger. Peter citerar en annan pilot som vist uttryckte sig: ”Man ska aldrig flyga till ett ställe där man inte varit tio minuter innan”.
– Alltså, förklarar han, det gäller att mentalt göra landningen innan man gör den.
Precis innan vi går ner för landning får vi svar på flygklubben. Vi kommer ut över havet där vi gör en gir för att kunna landa västerifrån, och nu gungar det och vinglar rejält i planet. Jag mår illa och försöker koncentrera mig på horisonten. Ju närmare marken vi kommer desto mer turbulens. Vi ser en camping, en småbåtshamn, långgrunda stränder och får och kor som beter i våtmarkerna.
Landningen blir en duns och Peter tycker inte jag behöver göra nån charterapplåd den här gången. Han skyller på vinden, 22 knop och byig och vem är en novis som jag att argumentera emot här. Ett vet jag i alla fall, det är oerhört skönt att sätta fötterna på grönt mjukt gräs igen.
Tio minuter senare sitter vi i gräset och fikar och drömmer om ett hus vid havet, men kommer fram till att det nog blir för dyrt och att det nog får räcka med att hyra en stuga några veckor en sommar. När kopparna sedan är tomma och mackorna är slut säger Peter att klockan är halv elva så det är bäst vi flyger tillbaka eftersom vi bara får ha planet till klockan tolv och vi har motvind hela vägen hem. Så vi drar, och lämnar Varberg utan att ens ha sett fästningen.
När man väl en gång sett havets horisont i väster känns det faktiskt vemodigt att behöva flyga in över de djupgröna småländska skogarna igen. Dessa skogar som bara en timma tidigare gett mig en känsla av nyfikenhet och äventyrslust. Att flyga över öppet hav under blå himmel måste väl ändå vara den optimala frihetskänsla för en flygare? Men jag frågar inte om det.
– Man ska ligga och flyga på en sådan höjd att man har kontakt med marken, säger Peter. Så man kan se hus, vägar, lite träd och kalhyggen och sånt.
Vi ligger på drygt 800 meter.
– Det är när man är uppe på såna här höjder som man kan slappna av lite i flygningen, se sig omkring och njuta.
Där nere ligger Viskadalen. Skogen tätnar. Snart ser vi hjärtsjön igen och krusningarna på ytan. Där slingrar sig Ätran och snart ser vi långtradarna på Nissastigen. Och där borta anar vi Vätterns blå blänk.
– Det är det här som är flygning, säger Peter lyriskt. Inte att köra mellan Kastrup och Kanarieöarna där autopiloten gör allt jobb mellan start och landning.
Dumme mosses trista färgskala skiftar under oss och vi börjar sakta gå ner. Termiken ger sig till känna. Men jag är inte rädd, inte en enda gång och Peter är lugnet själv.
Han är aldrig rädd, säger han, men han minns en gång då flygningen blev rejält obehaglig. Han flög från ÷land och det enda misstag han gjorde var att inte gå på toaletten innan. Det blev en ordentlig plåga och inte en enda flaska fanns i planet. Först tänkte han att han skulle gå ner i Växjö, men de skulle kännas pinsamt att gå på dass och sedan lyfta igen. Dessutom var det bara tio mil kvar till Jönköping. Paniken var nära när han äntligen landade, men han hann. Och nu gör han aldrig om det misstaget igen. Annars kan man alltid skaffa sig en så kallad Pilots friend som finns på apoteket – en liten flaska med kristaller som man kan pinka i när nöden blir stor. Efter tio minuter har allt stelnat, men kan vika ihop det och stoppa det i fickan.

 

Nu ser vi landningsbanans markeringar klart och tydligt. Vi har kontakt med tornet och vi sjunker stadigt. Båda två är vi totalt koncentrerade. Peter med att landa, jag med att inte spy. Vi gör ett utmärkt jobb båda två. Det blir ingen duns den här gången, vinden är på Peters sida och jag kan göra en värdig charterapplåd. Och Peter ler belåtet under mustaschen.

Gunilla Sélea

 

Publicerad i Flygäventyr