Friedrichshafen

Efter nyår så var vi 14 stycken som hade anmält sitt intresse. Vi började planeringen av flygningen. Vi behövde ett tillstånd från Tyskland för att få flyga ultralätt genom tyskt luftrum, en dispens från Luftfartsinspektionen för att flyga över vatten (längre än 10 km från land). Jag författade en dispensansökan i januari bara för att vara ute i god tid. Kartor inhandlades. Jag bättrade på min flygengelska.
Dagen för avresan bestämdes till 22 april 2003, dagen efter annandag påsk. Nu var det bara att hoppas på bra väder.
Påskveckan kom och det skulle visa sig att den skulle bli minst lika spännande som själva resan. Måndagen började med att ringa till försäkringsbolaget för att få ett certifikat som bekräftade att flygplanet var försäkrat mot tredje man, detta skulle faxas med ansökan till tyskland. Jag hade dessförinnan kopierat alla papper som tillhörde flygplanet så som flygtillstånd, besiktningsprotokoll, utdrag ur flygplanboken etc.
Tisdag så faxar jag alla papper utom försäkringscertifikatet som ännu inte anlänt.
Onsdag så börjar svettpärlorna komma i pannan. Telefonsamtal från Tyskland där man ville ha försäkringspapper, jag förklarade att dom inte kommit med posten och att dom troligen kommer med posten dagen därpå. Vår dispensansökan har vi inte hört något av och efter att ha kontaktat Tom i Stockholm, så bekräftar han att inte heller han har fått sin. Ingen av deltagarna hade klart med dispensen. Nu var goda råd dyra!
Torsdag förmiddag ringer jag till Luftfartsinspektionen och efterlyser vår dispensansökan. I nästan 45 minuters diskuterande stod klart att våra ansökningar inte skulle bli klara i tid. Kastar mig på telefonen och ringer Tom och vi börjar att planera rutten via Danmark.
Vid tiotiden ringer tyskarna igen och meddelar att man stänger kontoret klockan 12, och dom måste ha försäkringspapperen. Jag lovar att ringa tillbaka om en timme. Ut och kollar postlådan, men ingen post har kommit ännu. Ringer försäkringsbolaget! Dom hade stängt för helgen men jag når en ansvarig som säger att mitt certifikat har gått med post, från dom på tisdagens morgon. Tillbaks till telefon och ringer postkontoret och får reda på att brevbäraren är på väg till Bankeryds centrum för omlastning. Kastar mig i bilen och jagar rätt på brevbäraren och lyckas få mitt brev av honom. Klockan är nu en bit efter elva när jag sätter certifikatet i faxen. För säkerhets skull ringer jag till tyskland och kollar om det har kommit fram. Jodå, nu skulle väl allt vara klart och jag sätter mig ner en stund för lite fika. När klockan är fem minuter i tolv ringer man från tyskland igen och nu börjar verkligen kallsvetten ta fart. Man säger att nu har ett nytt problem dykt upp. I flygtillståndet för maskinen står “gäller enbart för flygning i Sverige”. Killen från tyskland vill ha ett nytt tillstånd som gäller för Europa. När jag sen ringer till KSAK som handlägger dessa ärenden så meddelar telefonsvararen att det är stängt för påsken, men vid akuta ärenden hänvisas till Rolf Björkman. Och om inte detta är ett akut ärende så vet inte jag vad akut är. Sagt och gjort, jag kontaktade Rolf Björkman, som informerade att den gällande texten finns på alla UL-tillstånd och att det sen är upp till varje land att acceptera flygningen. Jag ringde igen till tyskland och talade om vad KSAK sagt. Ok, om jag skrev ner detta och vem jag pratat med så skulle jag få tillståndet. Fram med papper och skrev ner vad som var sagt, slängde ner papperet i faxen och väntade, och väntade, och väntade, klockan 12:35 pep faxen och se där. Tillståndet var klart.
I samma veva ringer Tom och frågar vad jag pratat med Luftfartsinspektionen om för nu hade vi fått våra dispensansökningar för flygning över vatten. TACK, LUFTIS!!!!!
Äntligen var all klart!
Vi som till slut var kvar av alla 14 var jag och min kusin Christer i en av klubbens Jabiru, Tom Johansson och Janne i en CT2, Niclas Peyron och Einar Edland i en EuroCub, samt Anders Thorén också i en EuroCub.
Tisdagen 22 april kom med ett strålande väder. Starten skedde vid tiotiden från Jönköping. Vi hade bestämt att vi alla skulle träffas vid Sjöbo flygklubb, senast klockan 13.oo. Jabirun spann fint när vi klättrade upp till 3500 fot och vi kunde njuta av landskapet på färden ner.
När vi passerade Hörby kunde vi lyssna till fin musik i vår radio. Närheten till Hörby radiosändare gjorde att det slog igenom i flygplansradion. Det var nu inte långt kvar, så vi började sjunka för att komma till rätt trafikvarvshöjd, och några minuter senare tog vi mark på flygfältet. Efter att vi parkerat, hälsade vi på varandra och presenterade oss. Det stod snart klart att vi skulle bli ett bra gäng. Flygklubben bjöd på fika medan färdplaneringen pågick.
Gänget utsåg Einar till roteledare, som nu också lämnade in vår färdplan. Färdplan är ett måste när man passerar internationella gränser. Klockan 15.oo stod vi klara på startbanan och stunden senare var vi i luften. Formationen steg till vår begärda höjd som var 6500 fot. Några minuter senare passerade vi Ystad och lämnade kustremsan bakom oss. Det var alldeles stilla i luften och medvind, vilket gjorde att vi hade en groundspeed på ca. 110 knop.

Under tiden vi piloter gick till tornet för att betala landnings- och parkeringsavgifterna så tog Niklas kontakt med en flygskola som han hade mailat till tidigare. Dom hade hjälpt oss att boka rum på hotel för natten. Det visade sig att vi var inbokade som Flightcrew på Radisson/SAS hotel, för det fasila priset av 400:- för ett dubbelrum. Och vilket rum!!!!! Kanonbra!!! Inkvarteringen gick snabbt och vi vandrade ut på stan för att äta. Vi hittade en gammal krog i den gamla statsdelen och lät maten smaka. Maten gjorde sitt och vid 22-tiden sov vi gott.
Onsdagen var lika strålande när det gällde vädret. Blå himmel och bra medvind. Nästa stopp skulle bli Laucha, ett litet segelflygfält som också hade välkomnat oss via mail. När vi hade landat tog flygplats-chefen emot oss och
önskade välkommen. Han talade om att hans fru väntade med gulasch och pasta. En utsökt delikat måltid för hungriga Ul-flygare. Efter maten förevisades anläggningen. Den byggdes av Hitler 1933 som segelflygskola, i syfte att kunna rekrytera piloter till kriget. Efter 1945 övergick den till nuvarande skola. Man har idag ett brett elevantal för både segelflyg hängflyg och trike. Efter att ha tankat så sa vi hejdå och det vinkades med den svenska och tyska flaggan. Det är definitivt en bra plats att besöka för kommande Ul-flygare.

Jag ville egentligen inte landa på grund av allt det vackra, men hade tornet sagt att vi skulle landa så var jag så illa tvungen. Parkeringsplatsen var alldeles i anslutning till mässan. Vi blev upplockade av shuttelbilar som ständigt gick runt fältet. Vi släpptes av vid stora terminalen där vi tog taxi till hotellet som var beställt.
Själva mässan hoppar vi över. Kanske skriver vi om den i något annat sammanhang.
Torsdagen och halva fredagen var vi på mässan och meteorolegerna hade varnat för dåligt väder i norra Tyskland och Danmark. Varmfronten skulle röra sig från sydväst och komma in över skåne vid 3-tiden, så vi beslöt att starta hemfärden.
Nu inträffade färdens första och enda missöde. Vid dräneringen av vårat flygplan låste sig dräneringsventilen i öppet läge. Svordomarnas tid var inne. Christer springer runt och frågar om någon har dunkar så att vi kan tömma tanken. Ingen har någon dunk, men en funktionär meddelar att han ringt efter tankbilen som skulle komma efter en timme!!???? Ja, nöden har ingen lag så Christer lånar en kniv och täljer till en pinne som vi stoppar flödet med. In i en shuttle-bil och åker till en hangar där det fanns flygverkstad. Vi blev trevligt bemötta och en 60-liters dunk, skiftnyckel ordnas fram. Tillbaks vid flygplanet var det en enkel match att fixa felet.
Vi var i luften på utsatt tid och nosen vändes hemåt. Målet för dagen var att vi skulle övernatta utanför Berlin på ett flygfält som hette Schönfeldt. Det var också ett gammalt krigsflygfält sen Öst-tiden. Byggnaden som vi skulle bo i såg ut som en militärbarack, men när vi kom in på rummen så var dom i toppskick och i klass med vilket fyrstjärningt hotell som helst.
Vi blev transporporterade till en restaurang någon kilometer iväg. Ägarinnan hälsade oss välkomna och såg till att vi fick ett bord. Maten var som alltid god och snart låg vi mellan lakan. Vi steg upp rätt tidigt( 7.30) ?? och klockan 9.00 var vi klara att starta. Färden skulle nu gå via Guttin i nordligaste Tyskland där vi skulle tanka och ännu en gång kolla vädret. Vi intog en stadig brunch i Guttin och såg också att vädret blev sämre i sydväst. Efter att ha rådgjort med meteorologerna i Malmö fick vi klartecken att starta före klockan tolv så skulle vi hinna före fronten. Sagt och gjort vi lämnade in vår färdplan, tankade och startade hemfärden. Snart flög vi in över Ystad och några minuter senare landade vi återigen på Sjöbo flygklubb. Nu var det dags att skiljas åt och inte utan att det kändes tomt att lämna varandra, men vi lovade att vi alla skulle ses På Barkarby i juni. Den sista biten till Jönköping blev jobbig på grund av att vi flög framför fronten där luften var rätt turbulent, men vid fyratiden landade vi på ESGJ.
Sammanfattningsvis kan sägas att resan var ett underbart äventyr, tillsammans med lika underbara flygarkompisar. Jag vill även rikta ett tack till våra vänner i tyskland som gjorde resan till vad den blev. Ett äventyr som fler borde prova på.
Vi blev dom första i Sverige att göra en sådan resa med UL-flygplan, och det känns omtumlande.Anders och Christer
Niclas och Einar
Tom och Janne
Anders