Till Rom del III

Det var varmt och när vi kom tillbaka till hotellet fick vi några svalkande drinkar i baren.

Nästa dag åkte Kerstin in till sta´n för att titta i affärer och besöka Vatikanen med mera medan jag åkte ut till flygplatsen med Jonathan för att försöka planera en flygning över till Sicilien.

Vi tänkte att det kunde vara spännande att uppleva den ön också när vi ändå var i närheten så att säga och hade möjlighet att förflytta oss med kiken.

Jag tog med mig Jonathan eftersom jag tänkte att –”det borde vara roligt för honom att vara på flygplatsen” och se alla flygplan med mera. Jag ägnade några timmar i breifing rummet åt att kolla upp tillgång till bränsle och annat på de bägge flygplatser som kunde komma ifråga och räckvidd och alternativ flygplatser IFR och vädret och höjder och alltihopa som hör till .

Efter en stund av planerandet så kände jag svetten bryta fram i pannan dels på grund av värmen men också på grund av att Jonathan under tiden bland annat sysselsatt sig med att prova hur det lät när han öppnade och stängde dörren till breifingrummet.  Om och om igen.  Dunk..  dunk ., dunk lät det. Jag sa åt honom att låta bli och lovade att jag snart var klar.

Jag tänkte att SAS piloterna har det nog ganska så lätt egentligen och såg att en annan pilot som planerade,  en kvinnlig sådan till och med från något flygbolag att döma av uniformen började se lite grådaskig ut i värmen även om hon log blekt.

Nu var det dags att byta hotell , det blev för dyrt tyckte vi även om de var trevliga och snälla och det var bra service där vi bodde.
Det fick bli ett hotell i närheten av järnvägsstationen. Visserligen hade ju de redan på flygplatsen varnat oss för det eftersom  – ”där ju fanns alla möjliga folkslag ”men vi tog risken  Ett bra ställe det med. Nästa dag åkte vi med tåget och badade någon mil utanför Rom.

Morgonen efter var det dags för hemfärd. Jag tillbringade en god stund av kvällen med planeringen och mina driftfärdplaner ute på terrassen vid hotellet  för att skona flygplatspersonalen och för att ha så mycket som möjligt färdigt och morgonen efter så bar det iväg med tunnelbanan.

Då vi gick på tåget var det en tjej och en kille i tioårsåldern som hoppade på efter oss och de liksom trängde sig på och riktigt klistrade sig mot ryggen på både mig och Kerstin.

Dessutom så hoppade de av vagnen precis innan tåget gick lika snabbt som de kom på. Jag tänkte , vad var det för små otäckingar som var så påträngande men vi tänkte inte mer på det förrän vi var på flygplatsen och Jonathan sa, mamma , jag är hungrig ! (  eller om det var jag som sa, Kerstin – jag är hungrig! )

I vilket fall,  då Kerstin som för säkerhets skull hade hand om fickpengarna skulle hala fram pengarna medan vi bägge andra förväntansfullt såg på och saliven började rinna till i väntan på maten så upptäckte vi att kuvertet med hela reskassan på 5000 kronor var borta!

Okej det är lugnt sa jag då tar vi mitt kort , skönt att man får mat i alla fall  men.. vad i,,!!? Även min plånbok var borta…!.

Det var först då som vi kom ihåg de där små barnen på tunnelbanan.

Som tur var så hade Kerstin kvar sitt visakort. Vi gick till flygplatskontoret för att betala parkeringsavgift och tankning men blev då varse att det inte gick att använda flygklubbens tankningskort här utan det skulle bli att betala kontant.

Kerstin skulle betala med sitt kort men det funkade inte i maskinen de hade.

Då gick hon för att ta ut pengar i en automat på flygplatsen men det gick inte heller.  Nu kändes det ju lite grand som om vi hade skägget i brevlådan eftersom det där kortet representerade vårt enda sätt att betala för tillfället.

Efter att ha informerat flygplatskontoret om att vi stannade till nästa dag för att ordna fram pengar via banken så hänvisade de oss till flygplatspolisen för att anmäla stölden.

Poliskontoret var innanför ett par glasdörrar i ankomsthallen och jag gick in där medan Kerstin och Jonathan väntade utanför.

Därinne vidtog processen att skriva en anmälan och under tiden så informerade polisen mig att det förmodligen rörde sig om ett visst folkslag eftersom de tydligen ofta var involverade i stölder liknande den vi råkat ut för i vissa delar av Rom. När jag stod därinne hörde jag plötsligt Jonathans röst utanför glasdörrarna. … Pappa! Pappa! ! ropade han.

Det lät som om han var i nöd på något sätt.

Jag skyndade mig ut i ankomsthallen och fick se honom stå med armen inkörd på något sätt i en telefonautomat . Han hade tydligen fastnat där.

Bredvid stod en för mig okänd man i min ålder och försöka lirka loss den vilket tydligen inte gick. Han var från Australien upplyste han mig .  Han hade försökt hjälpa Kerstin att få loss Jonathans arm genom att hålla sololja på den och försöka dra loss den.

Aj !.. sa Jonathan när australiern drog i armen ännu en gång. Jag sa vänligt men bestämt till honom att avbryta hjälpen eftersom det gällde något så viktigt som Jonathans arm och jag tänkte att om det gick snett på något sätt med armen så var det bättre att jag slapp ha någon annan att skylla på och så försökte jag lirka bort den själv och lyckades också ganska fort.

Hur lyckades du fastna där !? frågade jag och han sa att han bara ville prova om armen gick in i den där springan och det gjorde den ju.

Jaha , in till polisen igen som fortsatte med sin pekfingervals på skrivmaskinen därinne.

Till slut kom vi äntligen därifrån och lyckades ta oss till en bank där vi gjorde ett nytt försök att ta ut pengar i automaten och nu funkade det så vi kunde ta ut vad vi behövde till att betala för oss.  Sedan åkte vi till det billigaste lågprishotellet vi kunde hitta där vi tillbringade natten och när vi läste aftonbönen för Jonathan den kvällen så lät det ungefär så här…Godnatt och sov gott ”- Gud som haver barnen kär se till mig som liten är …– ”och se för ##@@  till så att de där ¤¤ && @@  ** barnen åker fast och får lämna tillbaka våra pengar” !!  

Åtminstone så kändes det ju så.
Nästa morgon gick det bättre att komma iväg efter en del krångel med att få färdplanen godkänd eftersom de ville att jag skulle hålla FL 110  eller högre vilket jag ju ville undvika av flera anledningar. Vädret var okej utan hinder för IFR flygning utmed våran rutt men med en hel del tunga regnmoln av den snälla sorten och med vindar som ökade i styrka och  minskade i gradtal med höjden och som skulle ge oss en medvind på 15-20 knop efter att vi styrt kosan ut mot adriatiska havet. Jag konstaterade nöjt att sättet som vinden ändrade sig på i förhållande till olika temperaturer och dylikt stämde med vad jag kom ihåg från meterreologin.  Till slut blev färdplanen godkänd men när vi taxade ut och jag fick färdtillståndet så var det FL 110 och en omväg norrut via Bologna som gällde.

Jag insåg att det var lika bra att komma iväg och att det var lättare att få en smidigare väg när vi väl var i luften. Vi hade  1 1⁄2  timmes marginal utanpå IFR reserven efter alla konstens regler efter vårat alternativ Klagenfurt från början så det kändes inte som något problem .
Samtidigt som jag skulle ha gott om tid att följa upp mina beräkningar och jämföra med min planerade rutt under resans gång.

Under stigningen så bad jag om en lägre höjd samtidigt som jag fortsatte räkna fram och tillbaka på bränsle marginalerna för denna omväg och jag  kom fram till att den här omvägen inte borde ta mer än en halvtimme.

Efter att vi hade masat oss upp till FL 110 så fick vi ganska snart sjunka i etapper och också gå mer direkt mot VOR fyren PULA vid adriatiska kusten som vi hade som en brytpunkt längs vägen. I och med att vi svängde åt höger så ökade medvinden och GPS n visade att vi mycket riktigt hade en rejäl medvind med 135 kt i groundspeed  så resten av resan gick fortare än beräknat.

Under tiden jag följde upp vår position och jämförde med mina beräkningar så märkte jag att det inte skulle skilja mycket mot den ursprungliga rutten jag hade planerat.
Det var ett par timmars IMC i form av stora tunga nimbostratusmoln och när vi till slut kom ner under molntrasorna i närheten av Graz till ackompanjemang av trafikledarrösten med tysk brytning som hälsade oss välkomna med cleared to land visual approach runway35 c så kändes det lite tryggt och skönt som att vara hemma på något sätt.

I Graz ordnade vi ett rum på själva flygplatsen , våningen över breifingkontoret och jag tillbringade några timmar på natten åt att göra nya driftfärdplaner för de sista sträckorna.  På förmiddagen vid den vanliga väderinhämtningen visade det sig att det fanns en del åska på olika ställen i Österrike bland annat norr om Graz men tack vare den fina väderradarn de hade på Breifingen så kunde jag också se att det inte fanns några åskceller åt det håll vi skulle över huvud taget. När vi gick ut till planet så hörde man dock att det mullrade lite men det såg bra ut åt det håll vi skulle och utflygningen och stigningen kunde vi göra fria från moln liksom resten av resan till Berlin förutom mer diffusa dimmoln och sedan cumulus mellan Prag och Berlin.

-Jonathan ,..  håll löst i spaken….  –” Jonathan , ryck inte i spaken …!-”Jonathan  släpp spaken !!

Så lät det när Jonathan vid ett tillfälle en bit norr om Prag ville vara med och spaka litet där han satt i bärselen på Kerstins mage men annars så var allt lugnt förutom att vi hann bli rejält hungriga.

Vi blev så hungriga att vi tyckte att det luktade mamma Scans köttbullar i planet under inflygningen innan vi landade men det var naturligtvis inbillning.

I Berlin åt vi ett rejält skrovmål i restaurangen på andra sidan flygfältet dit vi skjutsades av flygplatspersonalen. Jag dubbelkollade vädret i breifingrummet och det var helt okej flygväder med en del isolerade Cbn som började regna av sig fram på eftermiddagen.

Efter starten fick vi ett clearence direkt till VOR fyren Lena vid Malmö och då var det ju bra att ha GPSn  till hands eftersom vi ju inte hade kunnat få in den på VOR en på bra länge.

Landningen i Halmstad blev en NDB inflygning bana 01 utifrån havet och när vi kom ner under molnen så låg vi en bra bit vid sidan om centrumlinjen men inte värre än att det blev en normal och lyckad inflygning och landning.

Nästa dag då jag flög med planet den sista biten till Jönköping så passerade det just en front där och efter en härlig transportsträcka strax över de flesta molnen och någon omväg runt ett CB så det blev en kyttig full procedur bana 19 inne i molnen med en kraftig sidvind på finalen och den enda riktigt krävande IFR inflygningen på resan.

Men jag tyckte själv att jag höll kursen så bra att vilken hårdhuding till flyglärare som helst förmodligen hade grymtat något gillande från högersätet.  Men hur som helst så var det en bra avslutning på resan eftersom det ju var IFR träning jag ville ha.

Slut.